.

Rädslan finns där hela tiden, kommer det att bli missfall igen?

Jag har ett test kvar hemma som jag både vill och inte vill ta. Tar jag det så kan det antingen vara jättestarkt och lugna mig eller vara lika som de förra eller svagare och få oron att svälla än mer.

 

Jag känner mig som världens nojigast just nu. Har int vågat ha sex sedan återförandet och kommer inte våga heller före VUL. Jag är så rädd att förstöra något. Jag törs inte träna hårt heller, eller egentligen har jag inte tränat alls den här tiden heller, bara någon prommenad. 

 

Jag har en seg förkylning också och jag oroar mig för att den ska förstöra på något sätt. Jag vågar knappt andas i rädslan för missfall. 

Det känns som att om det inte går nu så kommer det inte att gå. Då är det något med min kropp som gör att äggen inte kan stanna kvar. Det här är fjärde gången jag har plussat och jag känner noll lycka, det är bara oro.

 

Jag ligger ofta med handen å magen och undrar, hoppas, önskar. Till och med BER för att det lilla fröt som stoppades in ska stanna kvar och utvecklas till en underbar bebis som jag får föda i december. Men jag vågar inte tro den här gången, jag vågar bara hoppas. 

 

Egentligen kanske jag borde gå till en kurator eller något sånt inser jag när jag läser mina ord, men vad hjälper det. Det enda som skulle hjälpa mig  från ångesten är att se ett hjärta som slår, att känna sparkar i magen, att veta att det finns ett liv där inne. Inget samtal i världen kan få bort ångesten över att vänta på något som kanske aldrig kommer att hända och som man et att kommer att krossa en totalt.

 

Leker lite med tanken att göra ett uppehåll och se till att träna och äta nyttigt. Gå ner de sista kilona till normalvikt och gärna mer än så. Att se till att kroppen är så redo den kan vara. Men samtidigt så vet jag att jag  inte orkar att vänta så länge. Jag borde kunna göra det mitt uppe i allt också kan man tycka. Men rädslan att förstöra något får mig att inte våga. Tänk om jag tränar och börjar blöda samma dag eller dagen efter, vilken ångest. Tänk om jag har sex och får missfall strax efter, då skulle det kännas som jag gjort fel. 

 

Så jag gör inte det jag vill göra och väntar på att det ska bli dags för VUL, känner efter i kroppen efter gravidditetssymptom och oroar mig till förbannelse istället. För det finns inget som är viktigare i mitt liv än att få barn, att få lära känna en underbar människa, uppfostra och älska den personen. Få vara en hel familj. Drömmen kommer aldrig att försvinna och den här resan kommer vara värd varenda dags smärta när målet är nått.