.

Inte mycket som händer.

 

Dag 3 hade jag riktiga kramper i magen flera gånger och även lite på dag 4. Men det kan ju bara ha varit magen som krånglar. Jag hoppas dock att det var ett tecken på att den händer något där inne, att ägget håller på att fästa. Men det är ju kanske lite väl tidigt för det när man bara är på ruvardag 3. Jag lär ju aldrig få veta heller vad det berodde på men om jag blir gravid kommer jag nog tro att det var mitt lilla embryo som ficck magen att krampa :)

 

Nu väntar jag och väntar på att tiden ska gå och att det ska bli testdag. Det är tyvärr lika segt som vanligt. Vanligt förresten, är det så det ska kännas mitt i ett FET försök, att det är den gamla vanliga väntan. Att kalla sig själv för ruvare. Att veta att man kan vara på väg att bli gravid. Att veta att ett positivt test inte innebär total glädje utan även är början på en ny väntan där man hoppas på att inte få missfall. Att inte tycka att andra saker i en liv är så viktiga. Att ibland vara helt säker på att det kommer att lyckas hela vägen denna gång för att i nästa fundera på om man är tokig, det har ju aldrig gått hittils.

 

Förresten så tog jag illa vid mig här om dagen när jag skrev med en kompis på facebook. Vi skrev lite allmänt, vi är inte jättenära vänner och ärligt talat så är jag ganska trött på henne. Ännu mer nu. Rätt som det var frågade hon om jag hade haft missfall. VA??! Varför frågar du det? undrade jag. Hon radade upp lite saker hon sett och en sak som slunkit ur svåger om att någon mådde dåligt. Okej, jag skrev ja. Bekräftade att det hade hänt oss, och tänkte att det kanske kunde vara lite skönt att inte behöva hålla masken jämt inför henne. Men det var allt hon ville, veta. Det enda hon skrev mer om det var ok, sen började hon prata om sitt, sina problem. Noll medlidande, noll frågor, ingenting ville hon med att fråga om jag fått missfall mer än att få sina funderingar bekräftade. Vet inte alls hur jag ska förhålla mig till henne nu. Jag tycker hon är så fruktansvärt empatilös! Varför fråga om en sådan sak över huvud taget? Jag blir arg och ledsen nu när jag skriver igen. När hon berättar något jobbigt gör jag allt för att stötta, även denna gång. Men efteråt kändes vår vänskap tom och ihålig. Hon är en sådan som alltid vill vara i centrum, det är inte jag. Men i ett samtal två personer emellan när hon frågar om en jobbig sak har hänt och får det bekräftat så kunde man ju åtminstånde ha fått frågan om det var något man ville prata om eller någon typ av medlidande.