.

Jag vet inte riktigt om allt här kommer att vara helt rätt, jag har av någon anledning svårt att hålla reda på allt, ordningen och så men så här mins jag det i alla fall.

 

Juldagen vaknade jag med värkar, de kom med ca 20 minuters mellanrum. Oj vad spännande, idag kan vår bebis komma tänkte vi. Och vad skönt att det inte började igår då det var julafton!

 

Dagen gick långsamt, jag och A satt mest i soffan. Jag tog hem en värktimer app på telefonen och började klocka värkarna på eftermiddagen. De kom med ca 10 minuters mellanrum på eftermiddagen.

 

När kvällen kom hade värkarna börjat komma tätare, ca 5 minuter mellan och jag ringde förlossningen. Vi har ganska långt dit och fick komma in när vi ville sa de. Vi såg till att äta och åkte sedan in. Familjen fick veta att vi åkte iväg. Jag tror klockan var 20.00 ungefär när vi kom dit. De satte dit dosor som registrerade hjärtljud på bebisen och värkarna. Bara 2 värkar på 10 minuter. Bara öppen 1,5 cm men livmodertappen var utplånad.

 

Egentligen så hade vi kunnat åka hem men vi fick stanna då vi har långt att åka och det var så lugnt på förlossningen. Jag blev erbjuden att bada och tackade ja. Det kändes surrealistiskt att ligga där i badet med tända ljus och vänta på att det skulle hända mer. Rummet var väldigt omysigt trots ljusen och jag och A satt och skojade. Ganska snart kändes det bara tråkigt att ligga i badet och jag tyckte inte att varmvattnet gjorde någon skillnad på värkarna som var väldigt hanterbara.

 

När vi talat om att jag inte ville bada mer fick vi ett rum och A gick och hämtade BB väskan. Jag blev erbjuden tablett att sova på och A fick en säng. Tror klockan var runt midnatt när jag tog tabletterna. Nu började värkarna kännas jobbiga och hur jag än försökte kunde jag inte somna. Jag kände att jag inte kunde ligga ner när värkarna kom utan reste mig varje gång. Höll på så till tvåtiden då jag ringde på barnmorskan och berättade att jag inte kunde somna trots tabletten. Jag blev då erbjuden tens. En helt underbar uppfinning, en sån ska jag se till att låna hem nästa gång! Med hjälp av tensen som är som stötar som blockerar smärtan så kunde jag slumra mellan värkarna och slappna av i sängen. Med hjälp av den halvsov jag till morgonen och A kunde sova då jag inte fort runt hela tiden. 

 

På morgonen kontrollerade barnmorskan om jag var mer öppen, tyvärr inte. Nu blev värkarna jobbigare igen och jag kände att jag behövde stå upp igen när värkarna kom. Jag hängde på stackars A i nästan varje värk. Det var ganska jobbigt har han berättat i efterhand när jag frågat. Men det ville han inte säga då.

 

Förmiddagen gick och jag undrade om de inte skulle komma in någon BM snart då det kändes tufft igen. Nån gång mitt på dagen kom en BM och kontrollerade hur öppen jag var, 3 cm. Äntligen hade det hänt något! Någon gång på eftermiddagen togs vattnet men jag kommer faktiskt inte ihåg när.

 

Tiden gick och jag tyckte det var för tufft med värkarna, tensen tog inte lika bra längre och jag var trött som bara småslumrat på natten. Jag blev spänd och fick nästan panik i värkarna. A försökte hjälpa mig att slappna av och att andas lugnt men jag flåsade och hade svårt att slappna av. Jag bad om epidural som syrran tipsat om, efter den blev det så skönt sa hon, att slippa smärtan. BM kollade blodtrycket som var lite högt, därför behövde de ta blodprov först. Jag blev erbjuden att prova lustgas medan jag väntade på svar från blodprov. Vilket var bra, det tog 2,5 timmar innan svaren kom och jag fick ta epiduralen.

 

Lustgasen kändes toppen till en början. Jag fick fyllehicka flera gånger av den och det gav mig något att koncentrera mig på när jag andades. Jag kunde slappna av igen. Nån gång här kollade de hur öppen jag var och det var 5 cm. Så det hade i alla fall hänt något men det gik långsamt.

 

Klockan var nog i sextiden på kvällen när jag fick epiduralen. Hon som satte den försökte prata med mig och berätta vad hon gjorde. Jag kände en hemsk irritation på det. Jag ville bara att hon skulle få det gjort! Nu var värkarna så täta att det inte fanns någon tid emellan utan det var bara mer eller mindre smärta. Jag försökte andas vanlig luft något andetag ändå när det gjorde minst ont.

 

Epiduralen började ge effekt snabbt. Såååå skönt! BM ville att jag skulle se till att äta lite nu när jag inte hade ont. Till frukost åt jag bara en tugga av en smörgås och kände att jag inte alls hade någon matlust. Jag hade i alla fall fått i mig saftsoppa och annat drickbart under dagen. Det gick faktiskt att peta i sig en smörgås. Chokladen i BB väskan var absolut inte nå lockande som jag hade trott, men tur ändå att den fanns för A hann bli riktigt hungrig innan en snäll BM gav honom mat fast papporna inte skulle få något. Han kom liksom aldrig iväg för att köpa något när jag hade det jobbigt med värkarna och sen när jag fått epiduralen så fick han inte lämna mig utan skulle hålla koll så jag inte ramlade.

 

En gång när jag var på toa och BM tog in mig dit så jag blev ensam så försökte jag resa mig mot gåbordet som jag hade fått men det gick inte alls. Benen vek sig och jag fick ropa in A som fick hjälpa mig upp.

 

Kvällen gick och jag lyckades slumra några minuter när kvällen övergick i natt. A försökte också vila lite. Jag fick också prova sitta på en pilatesboll och gunga. BM sa då att hon skulle komma tillbaka oh hjälpa mig upp om 20-30 minuter och orkade jag inte sitta så länge var det bara att larma. Synd bara att larmknappen satt kvar på väggen vilket jag upptäckte efter 20 minuter och då det börjat kännas jobbigt att sitta där. A satt bakom mig på en pall för att se till att jag inte ramlade så han kunde inte trycka på larmet heller. Jag fick stå ut, men skönt var det när BM kom tillbaka.

 

På natten började jag känna smärta igen, epiduralen hjälper inte mot krystvärkar. När vi hade gått i korridoren så hade vi hört en kvinna som skrek när hon krystade och en till hördes i rummet intill under natten. Jag började bli nervös, jag var lite rädd för smärtan som skulle komma då jag upplevde det så jobbigt innan jag fick epiduralen. Det värkstimulerande droppet jag fick tillsammans med epiduralen gjorde att värkarna kom tätt och när de kollade så var jag äntligen fullt öppen. Det började bli dags.

När BM hade konstaterat att jag var fullt öppen och var på väg att gå ut igen så hände något under en värk. Jag tror att det var huvudet som började närma sig att komma ut. Det kändes som att det vidgade sig och att huvudet var på väg att vilja titta ut. BM tittade igen och sedan fick jag börja krysta ganska snart.

 

Först gav hon mig ett lakan som jag skulle dra i medan hon höll emot. Det kändes lite konstigt men jag kände att det hände lite iallfall. Sen ville de att jag skulle stå på knä i sängen och luta mig mot huvudändan för att tyngdkraften skulle hjälpa till. Det var jättesvårt att vända sig om i sängen då det gjorde ont hela tiden, värkar och ett stort tryck neråt. Nu kände jag verkligen att jag ville trycka på och BM sa att det var okej.

 

Efter en stund fick jag lägga mig i gynställning i sängen, nu var det massor av folk i rummet. Två höll mina ben och tryckte dem mot mig medan jag krystade. De sa åt mig att hålla andan när jag krystade och inte göra av med energin på att låta. För mig kändes det som att jag lät jättehögt men A har berättat att det mer var stönanden och att det knappast hördes ut i korridoren. Jag upplevde att jag pep högt och gälld när jag tryckte på. Jag försökte i alla fall göra som de sa och tillslut så kom huvudet fram. Halvvägs ute med huvudet så sa de stopp, krysta inte nu. Okej, jag har läst om att det är så, för att det inte ska gå för fort så man spricker. Så jag höll igen och väntade på nästa värk. I en evighet kändes det som, på riktigt i kanske en eller ett par minuter. Men det gjorde verkligen ont att ha ett huvud som var på väg ut ur ett alldeles för litet hål.

 

Sen kom sista värken och jag tryckte. Swosh så försvann all smärta och världens finaste flicka kom ut. Det var så underbart att se min lilla tjej för första gången. Hon fick ligga på mitt bröst och hon tittade på mig och sin far. A fick klippa navelsträngen och vi tittade om vart annat på vår tös och på varandra och vilken lycka det var. Vår fina flicka hittade bröstet och fick tag ganska snabbt och började suga.

 

Jag funderade varför A var andfådd efter förlossningen och fick veta att jag hade dragit så jäkligt i hans hand när jag krystade J Min älskling var helt fantastisk under hela förlossningen, han fanns verkligen där för mig och stöttade och tog hand om mig. Jag älskar verkligen dig!

 

Nu hade vi vår älskade dotter och förlossningen var avklarad. Jag syddes ihop, inga större skador där utan bara enstaka stygn. Sedan fick vi frukostbricka. Konstigt nog fick jag varm dryck, som att jag skulle våga dricka den med min nyfödda tös i famnen, tänk om jag skulle spilla liksom!

 

Vi hamnade sedan på BB och åkte hem dagen efter.

Tösen föddes 02:24 den 27 december efter att vi spenderat ca 30 timmar på förlossningen.

Tänk att det är några som kikar in fast man typ aldrig skriver... Nu är det ynka två veckor kvar tills Liten är här om man ska tro att det blir på rätt dag. :)

 

Det kan ju faktiskt hända närsom. Jag hoppas på att inte behöva gå över tiden.

 

Hela graviditeten har varit väldigt enkel för mig, jag har en stor mage och är otymplig nu såklart men annars så tycker jag inte att jag påverkas mycket alls av den. November har varit trist, en grå månad och en kropp som inte klara att vara särskilt aktiv pga storleken. Jag åkte faktiskt skridskor i oktober men kom fram till att det inte var någon bra ide då jag var rädd att ramla och slå i magen. Sen dess har jag simmat ett par gånger men även det har jag slutat med nu, ingen ide att köpa ett nytt simkort då det bara är veckor kvar, efteråt får man ju inte heller simma på ett tag om man skulle lyckas ta sig iväg.

 

Idag har jag iallafall börjat få ganska mycket samandragningar, innan har jag haft det ibland nr jag prommenerat och så men nu har jag suttit i soffan hela förmiddagen och fått flera samandragningar. Kanske det är pågång snart? Jag hoppas det så jag får träffa min lilla skatt snart. 

 

Helt fantastiskt är det att veta att i december så kommer jag att bli mamma. :) Wow alltså, jag som knappt trodde det skulle gå alls ett tag. 

 

Jag kommer nog kika in här och skriva lite nu när det närmar sig och såklart tala om hur det gick. Men sen tror jag att jag bloggat färdigt fram tills det blir syskon. Det här har ju varit min ventil i kampen om att bli gravid, inte det jag tänkte från början. Det skulle vara min resa till bebis och sedan om bebisen. Något att dela med vänner och familj. Nu blev det en hemlig blogg där jag är anonym och som ingen jag känner vet om. Men det har varit en bra hjälp i att ta sig igenom behandlingar och ett sätt att sedan kunna gå tillbaka och se hur det har varit. Man glömmer ju faktiskt mycket...

 

Men nu gör vi klart den här resan innan vi säger hej då på riktigt. :) Nedräkningen är verkligen i full gång!

Tiden går och imorgon är det bara två månader kvar till den stora dagen :)

 

Idag har jag varit till barnmorskan. Mätning av livmoders satte mig nästan precis på normalkurvan som jag har följt väldigt bra. Skönt!

 

När barnmorskan kände tyckte hon först att huvudet var nedåt, vilket stämmer bra med att sparkarna oftast är långt upp. Känner du tryyck neråt frågade hon. Nej, bara uppåt svarade jag, då kände hon upptill och blev osäker på åt vilket håll bebisen egentligen låg åt. Men det spelar ju inte sådan stor roll än heller så... Spännande att se hur den ligge nästa gång. Det blir redan nästa vecka för sedan är det höstlov och nu är det dags att komma varannan vecka. Då tyckte hon det var bättre att komma tidigare istället för senare.

 

När det gäller vikten så har ökningen minskat, så skönt. Idag vägde jag 82 någonting. Enligt mina tidigare inlägg vägde jag 81 i vecka 28+4. Ett kilo på två och en halv vecka. Helt ok tycker jag. 

 

Jag är förresten förkyld igen, suck! Började blöda näsblod sådär spontant på väg till BM, det har hänt en gång förr på väg dit. Jag har aldrig haft lätt att blöda näsblod förr, har antagligen med graviditet + förkylning att göra. Ingen vidare kombo det eller....

Ny månad, vilket innebär att det börjar närma sig mer och mer...

 

Tänk om jag hade vetat det för ett år sedan, att jag nu skulle vara i vecka 30 med en graviditet där allt flyter på och är bra! För ett år sedan var jag gravid, eller jag trodde det åtminstånde. Jag började blöda där ikring min 26:e födelsedag, en vecka innan tidiga ultraljudet skulle göras. Jag fick då komma in och titta lite tidigare men det fanns ingen synlig graviditet. Jag fick då kolla hcG värdet i blodet som visade att jag hade förhöjda nivåer och alltså hade varit gravid eller hade utomkveds. Som tur var så var det en graviditet som försvunnit och inte utomkveds vilket de kunde avgöra genom att hcG nivån minskade. Det var min andra graviditet..

 

Den första kom det liiiite blod veckan före ultraljudet även då, man såg då graviditeten men inget foster. Jag fick blöda ut och gråta ut dagarna efter. Det var tufft.

 

Jag trodde nog att jag aldrig skulle lyckas efter detta, det 3:e plusset jag fick försvann och ersattes av mens innan det var dags att ringa till rpc och tala om hur det hade gått...

Vi har haft våra motgångar kan man lungt säga på bebisfronten. När vi började försöka skaffa barn var jag 23 år och trodde att det skulle gå fort. Att vi snart skulle vara 3 i familjen och att allt skulle gå hyfsat fort. Efter ett års försök kontaktade vi rpc i Uppsala och fick göra en utredning. Inget fel hittades men vad hjälpte det, vi blev ju ändå inte gravida. 

 

Jag hade nog nästan gett upp, tanken var inte när ska det bli våran tur utan kommer det någon gång att bli vår tur.. Jag mådde nog sämre då än jag själv ville erkänna för mig själv, 3 gånger blev vi lurade på lyckan, började hoppas och tro men det blev ingenting av det annat än tårar.

 

Men nu sitter jag här och är i vecka 30, bebisen sparkar och förberedelserna för det största i livet är i full gång. Jag mår bra i graviditeten, är inte orolig som jag var i början längre, allt är bra. Jag tror på att min bebis kommer att komma i december och att vår lilla familj äntligen kommmer att utökas. 

 

Under våren vågade jag aldrig känna någon bebislycka. Ett par små, nästan mikroskopiska blödningar gjorde mig livrädd att det återigen inte skulle fungera för oss. Att vi återigen skulle bli snuvade på lyckan. 

 

Jag längar så mycket efter att få träffa den lilla människan som växer i min mage, tänk att vi äntligen kommer att få träffas innan året är slut. Jag hoppas att alla som upplever barnlöshet kommer att få nå sitt mål, jag har varit där och det bryter ner en. Kanske man inte tänker på det så mycket då men när jag tänker tillbaka på hur 2013 var så får jag rysningar. Så mycket sorg, ilska och maktlöshet. 

 

2014 däremot började dåligt men jag väljer att minnas allt det bra, jag och A blev man och hustru och bara två månader efter det så plussade vi. Graviditeten i sig, förundras över magen som växer och sparkarna som visar att det faktiskt är en levande bebis där inne. Finalen på året är något vi serkligen ser fam emot. Då kommer vårt efterlängtade barn. Är det en pojke eller flicka? hur ser bebisen ut? hur kommmer det nya familjelivet att se ut?

 

Hur det än blir så blir det bra. Vi har längtat så länge.. Jag fyller 27 den här månaden, så någon ung mamma blir jag inte som jag trodde att jag skulle bli. Men mamma blir jag och min käre A blir pappa!

 

25+0 enligt appen men BM sa 25+1.

 

Allt ser bra ut och jag känner sparkar varje dag :) Så underbart!

 

Det enda är att jag har gått upp lite väl mycket i vikt, 9 kilo redan och enligt BM väger graviditeten 6 kilo i vecka 30... Jag ska försöka röra mig mera och äta mindra onyttigt. Men det är så svårt, kan ju inte banta direkt och högintensiv trning känns inte heller rätt nu.. Men får göra s¨gott jag kan. Det var förresten jag som tog upp det, hon frågade inte vad jag vägde utan jag sa att jag tyckte att jag hade gått upp mycket. Mindre vikthets än för syrran, hon fick ställa sig på vägen varje gång. Det måste vart jobbigt.

 

Mätningen av magen placerade mig strax över normalkurvan med god marginal till den streckade linjen.. Skönt!

 

Bra socker och bra järnvvärden. Hjärtat lät också bra :) Allt är som det ska och jag är helt lugn i min graviditet nu.

 

Jag skriver sällan här nu och det har väl med det att göra, att allt går bra. Och att jag kan prata helt öppet om graviditeten och inte behöver skrivandet för att få ur mig saker om den :)

Jag har varit dålig på att vara in här ett tag nu.

 

Förra måndagen var det iallafall äntligen dags för ultraljudet. De mätte och höll på en bra stund då bebisen inte ville vända sig så att det gick att se allt de ville se på hjärtat. Allt såg iallafall ut som det skulle! Det var helt undebart att se vår lilla bebis ligga där i magen. 

 

Jag har dessutom börjat känna av rörelser. Första jag kände som jag verkligen trodde var bebisen var i vecka 17+2. Jag känner nästan någonting varje dag nu, men A har inte kunnat känna än.

 

Idag är jag i vecka 20+3. Helt otroligt, halva tiden har gått! Snart blir det en tur och titta på barnvagn tror jag. :)

 

Igår skulle jag till barnmorskan men jag lyckades glömma. Semester gör tydligen att det är helt omöjligt att hålla reda på dagar, jag kom på att det var onsdag en timme efter att vi skulle ha varit där. Riktigt klantigt. Jag fick ringa och skämmas men fick en ny tid på fredag em. Hoppas hon inte skulle ha slutat tidigare annars. :/ Kände mig lite så dum som glömde bort. Till saken hör ocks¨att vi gjorde precis ingenting då, bara satt inne då det var oväder.

 

 

Vi kom till en jättetrevlig läkare. Hon förstog min oro och gick in för att ta reda på vad den kom ifrån.

 

Hon kikade först på livmodertappen, den såg normal ut men hon tog ändå ett cellprov då det var länge sedan.

Sedan kollade hon med ultraljud. Det första vi fick se var lilla hjärtat, PUH! Sedan kikade hon på livmodertappen och på hur moderkakan låg. Den satt i bakkant och låg väldigt nära livmodertappen, Antgligen är det därför det blödit, att kanten på moderkakan ligger så pass näralivmodertappen. Inget som är nå farligt så kommer det lite mer blödningar så kan jag vara lugn! SKÖNT!

 

Vi fick titta lite på bebisen också, en fot såg vi och benet som sparkade. Dessutom såg vi magen och hjärtat i bröstet. Hon ville visa huvudet för oss men eftersom huvudet var uppåt och det var ett vaginalt ultraljud så var det för högt upp. Men det gör mig inget. Det får vi se på RUL. Nu vet vi att lill*n mår bra och jag är så nöjd och glad.

Lite konstig kännsla att se en spark meninte känna den...Hehe.Men snart så, borde känna dem hysat tidigt tycker jag nu när vi vet att moderkakan inte är i vägen för det. :)

Hon ringde tillbak ifrån gynmottagningen.

 

Hon frågade massa och skrev i min journal. Liten blödning, inte feber, inte ont osv..

Sen sa hon att de hade fått ett återbud imorgon så jag fick komma och göra ultraljud! Hon tyckte inte att jag skulle ta plats på akuttiden, dt kan jag hålla med om, det är ju liksom inte direkt akut så. 

 

Hon sa att hon såg att det var en IVF graviditet och jag tror att hon var extra snäll och lät mig få en tid pga det och för mina tidigare missfall. För egentligen så är det ju mest för att stilla min oro, och det förstår jag.

 

Mitt logiska jag säger hela tiden att blödningar är vanliga, ofta ofarliga. Det har varit så lite och att det säkert inte alls är någon fara. Men sen har vi känslorna också, som fått mig att oroas, vakta telefonen hela dagen och som har googlat på blod och graviditet flera gånger sedan igår utan att bli klokare. Som börjar gråta då ingen bara kan svara att bebisen mår bra, helt säkert.  

 

Ja, jag har blivit en sådan som oroar mig som sjutton i graviditeten, det är väl min historia som har gjort att det blivit så. Det är ändå svårt att förklara bort blod när det två gånger tidigare har betytt att det inte har gått vägen. Det är svårt när man inte vet om kroppen ens klarar av att bli graavid på egen hand. När IVF försöken som finns kvar har minskat och när man inte ens trodde på graviditeten ifrån början

 

Tecken på oron har varit att vi inte hade sex ända till VUL, sen sparsamt. För rädslan för att blöda eller att det skulle sabba. Så två månaders celibat var det där. Jag trodde knappt ens att jag var gravid fram till VUL, jag vågade inte tro fullt ut.

 

Jag undrar när det ska sluta vara svårt att tro på att jag och A ska bli föräldrar. Förhopppningsvis blir man lugnad imorgon och kan hålla ut till sparkar och RUL. Inbillar mig att det blir enklare då. Känner man bebisen så lever den ju... 

 

Jag är iallafall inte alls rädd för förlossningen, det var jag innan vi började försöka. Det jag är rädd för nu är att det inte blir något barn...

Igår fick jag en liten blödning, i vecka 15+0. Jag orkar inte oroa mig mer nu och ringde därför till BM. Ringde kl 9 och blev uppringd halv 12.

 

Ja, det kan ju vara vanligt med blödningar svarade hon. Det gick tydlign inte att lyssna på hjärtljud än för deras doppler får bara användas efter vecka 18. Men jag kunde ringa till gynmottagningen på akademiska och höra om jag får göra ultraljud. 

 

Okej, Får tid att bli uppringd klockan 14. Men får svaret att det är fullt och ingen ide att åka dit, det kan vara helt vanligt med blödningar. Ja, ni brukar säga det men jag går sönder här!

På gynmottagningen fanns det iallafall inget utrymme att komma idag, kanske imorgon men då får jag ringa igen. Och säkert vänta några timmar på att bli uppringd så blir det försent igen. Jävla skit! Hon tyckte jag kunde ringa reproduktionscentrum och höra där. Hon skulle ringa upp om hon hittade någon annn lösning också.

 

Rpc kunde självklart inte hjälpa till, kändes dumt att ringa ens. Det är ju inte deras bord och de har fullt upp med alla behandlingar av de som inte lyckats bli grvida än.

 

Så nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra. Hade varit bättre om jag inte ringt någon så kanske jag hade kunnat tänka på annat idag lite iallafall.

 

Alla telefonsamtal slutade i tårar här hemma. Jag känner mig maktlös och att inngen lyssnar eller bryr sig. Varför får man inte mer hjälp? Skulle jag bara ha åkt till närmaste gynakut redan igårkväll och vägrat lämna stället om ingen tittar?

 

Det här är tredje gången det kommer blod under denna graviditet om jag inte räknar med nidblödningen. Vecka 5, 10 och nu vecka 15. Kanske är det bara så att jag blöder lite då jag skulle ha haft mens, men det tycker jag att är ologiskt. Man blöder ju ut slemhinnan och jag har ingen jäkla slemhinna som ska blöda ut nu. Så varför kommer det blod? 

 

Alla graviditetssymtom är puts väck också seda ett par veckor, men så ska det ju vara. Bara lite ömma bröst kvar.

 

Jag vill bara veta att allt är okej.

Idag har jag blivit moster till en liten flicka. Jag är så glad över det och längtar verkligen efter att få träffa nytillskottet!

 

När det gäller min graviditet så går detbra nu, 12+3 idag och inget mer blod. Vi har berättat för våra föräldrar nu som blev jätteglada åt barnbarn i december :)

Glömde uppdatera efter inskrivningen i måndags.

Jag fick göra båda delarna av inskrivningen på en gång. Både prat och några prover..

 

Jag får inte göra nått UL, eller de kan inte hjälpa mig med det iallafall, då får jag ringa uppsala. MUPP!

Bara för det kom det åter liiite blod idag. När jag satt och tryckte på toa, lika som förra gången. Jag har bestämt mig för att det är så att blodkärl brister när jag trycker på och inget farligt. Annat orkar jag inte! Så är det med det.

Dessutom kan jag bara inte ta en dag i Uppsala nu, så är ingen ide att ringa och tjata ens, det går inte ihop med allt annat jag behöver göra.

 

Blodvärde och blodsocker var bra och jag hade ingen urinvägsinfektion blev jaqg upplyst om. Fler prover ska göras någon dag mellan 8-12, typ helt omöjligt att hinna. Helst den här vekan men det går inte. Försökte i tisdags då jag började jobba 9 men näe, det var omöjligt att hinna med alla pensionärer som hängde på låset :) Som att de inte hade kunnat komma lite senare, men men jag tänker inte vara bitter på alla gamma gullgubbar och tanter. Bara på att tiderna är så snäva!

 

Men jag hinne nog... öh.. int nästa vecka, men veckan efter.. i slutet på veckan om det int blir mer jobb.

 

Vi bokade iallafall in RUL, den 21 juli får jag se lill*n. Blev erbjuden moderkaksprov och fostervattenprov också. Öh, nej tack. (ökad missfallsrisk). Inte KUB däremot, de får man bara om man är över 35..

 

Förresten störde jag mig nå grymt på att barnmorskan inte visste skillad på IVF och insemination. Jag sa IVF och hon sa insemination fast jag rättade henne. Borde hon inte veta skillnaden eller var det  bara ointressant??

 

Idag är jag i vecka 11+0 och det är dags för inskrivning.

 

Det ska bli spännande att se vad man får ut av det, man ska tydligen inte förvänta sig så mycket enligt syster, som har bf om 2 dagar nu!!! Snart blir jag moster. Weeee!

 

Men åter till mig :) jag ska be om att få göra ett ultraljud snart. Tydligen så brukar barnmorskor inte ha sådan utrustning fick jag veta av syster. Jag har sett det som en självklarhet, på fertilitetscentrum finns de ju i varje rum :) Jag är inte van att vara en "vanlig" gravid. Men jag kanske kan få en remiss. Anledningen är att det kom lite blod förra veckan, inte mycket och brunt, så gammalt. Men jag gillar det inte, missfallen har satt sina spår och blödning har bara betytt otrevligheter. Så jag hoppas att de kan vara snälla och ge ett extra ultreljud efter min historia. 

 

Jag vet inte riktigt varför men det känns fasen inte på riktigt än :/ jag törs liksom inte tro det än. Ändå har jag sett hjärtslag för 3 veckor sedan och trodde att det skulle göra det riktigt, men nej. 

 

Jag har längtat så länge, misslyckats så många gånger att det är svårt att tro det.

 

Vi ska berätta för våra familjer den här veckan. Det kommer sig så att både A´s och mitt syskon som bor långväga härifrån kommer hem i helgen. Och då är väl det bästa tillfället? :) Annars hade vi tänkt morsdag, igår, men men. Snart ska vi bertätta iallafall. Kanske det blir mer verkligt då när man kan prata mer öppet om det. Tänker berätta för vänner å så snart också, när vecka 12 passerat, om två veckor alltså kan man börja sprida det mer :)

Idag har jag ringt och bokat in min för inskrivning eller vad det kallas.

 

Lite problematiskt, jag ringde imorse och fick veta att första tiden att bli uppringd var 11.00, då skulle jag vara i skolan och det är svårt att gå iväg så ingen hör. Men jag valde tid till jag skulle komma hem istället. Vad smidigt tänkte jag...

 

På förmiddagen vibrerade min telefon i väskan 3 gånger då hemligt nummer ringde. Barnmorskan alltså. Jag kunde inte svara och blev stressad att de inte skulle försöka igen så skulle de bli lika dagen efter. Men hon ringde även precis när jag klev ur bilen hemma och äntligen kunde svara. Jag kunde inte svara i bilen på väg hem heller då jag åkte med en klasskompis. Inget vet ju än förutom syster och svägerskan...

 

Tillslut fick jag prata med en trevlig barnmorska iallafall och jag kunde få en tid redan imorgon, undra om hon tyckte jag var sent ute :)

Det gick ju inte men om två veckor fungerade det tillsist efter att många tider gick bort pga jobb. Klart man kan ta ledigt för sånt, men det har jag gjort så mycket för IVFen så nu jäklar fick vi ta en dag då jag var ledig. :)

 

Så den 26 maj, i vecka 11+0 ska jag till barnmorskan för första gången. :)

 

Såg förresten på en gravidapp idag att jag är i tredje gravidmånaden. Oj, vad snabbt det gick, men första vet man ju knappt att man är gravid så, eller är inte ens gravid de fösta två.

 

På tal om appar så är det jätteirriterande att de skriver så olika om hur stort fostret ska vara, man vet inte vilken man ska lita på. Eller iofs, man ska lite på läkare och barnmorskor, inte appar. :)

 

Hur mår jag då? Toppen! Det enda är att när jag är hungrig då ÄR jag HUNGRIG! Från ingen hungerkänsla till ett sugande hål i magen på 10 minuter. å jag äter mycket just nu. Jag mår inte illa så mycket nu, lite ibland men jag tror antingen att mitt stora matintag har minskat eller att det var värst vecka 7-8 för att sedan minska. Annars kissar jag mycket på nätterna och är mycket törstig på kvällarna. Ser ni ett samband där? Hehehe.Bröstvårtorna är fortsatt ömma också :)

 

Idag är jag i vecka 10! 9+0.. härligt!!!

 

Och vet ni, en sak till. Jag har vågat haft sex. Inget hände, inget blod inga konstiga känningar. Så jag är helt enkelt väldigt nojig och så som avstått i typ 7 veckor. Men vad gör det. Kan inte tänka mig att jag skulle varit så sugen när jag mådde illa konstant heller, men A har nog tyckt att det varit ganska jobbigt att vara utan. Hehe