10 månader, inget resultat
Nu har vi försökt i 10 hela månader. Snart ett helt år och det har inte resulterat i något annat än en rad besvikelser efter varandra.
Varför just vi? undrar jag. Ok, det är många som det tar tid för och som kanske inte kan på naturlig väg. Men så är det alla dom som blir gravida trots preventivmedel. Det finns ju sånna som gör abort, för det blev till ett frö som inte var önskat. Men vi då, som önskar så mycket, kan det inte vara vi som får en liten i magen? Orättvist!
Eller alla som tänker, vi ska nog skaffa barn och månaden efter får ett plus. De är jag avundsjuk på, hade det varit så för oss hade jag suttit här med en liten bebis och ammat kanske istället för att längta ihjäl mig efter ett barn som inte finns.. än.
För på något vis ska det bli barn vad man än måste gå igenom, men varför kan det inte bara fungera?
Jag var på cellprov nyligen och berättade att vi försökte och försökte fråga lite å så. Men hon sa bara att jag inte skulle tänka på det så mycket. Så hon lyssnade inte ens på vad jag sa kändes det som. Vi är ju ändå unga och fullt friska så när det har gått 12 månader tänkker jag inte vänta längre på att få bli undersökt. Det känns ju som att någon måste vara fel, om det inte är det så kanske det är lättare att veta det iallafall så man inte går och undrar och stressar upp sig över det...
Varför just vi? undrar jag. Ok, det är många som det tar tid för och som kanske inte kan på naturlig väg. Men så är det alla dom som blir gravida trots preventivmedel. Det finns ju sånna som gör abort, för det blev till ett frö som inte var önskat. Men vi då, som önskar så mycket, kan det inte vara vi som får en liten i magen? Orättvist!
Eller alla som tänker, vi ska nog skaffa barn och månaden efter får ett plus. De är jag avundsjuk på, hade det varit så för oss hade jag suttit här med en liten bebis och ammat kanske istället för att längta ihjäl mig efter ett barn som inte finns.. än.
För på något vis ska det bli barn vad man än måste gå igenom, men varför kan det inte bara fungera?
Jag var på cellprov nyligen och berättade att vi försökte och försökte fråga lite å så. Men hon sa bara att jag inte skulle tänka på det så mycket. Så hon lyssnade inte ens på vad jag sa kändes det som. Vi är ju ändå unga och fullt friska så när det har gått 12 månader tänkker jag inte vänta längre på att få bli undersökt. Det känns ju som att någon måste vara fel, om det inte är det så kanske det är lättare att veta det iallafall så man inte går och undrar och stressar upp sig över det...
