.

Den här försommaren går i sorgens tekcken, det som skulle bli den gladaste våren hittils. Jag blev gravid och fick det sommarjobbet som jag hade önskat.

 

Sen blev det missfall, trodde att det var över och att mensen kom i helgen men i måndags kom det ut en läsik klump. Jag fick för mig att det var ett foster, vilket det inte fanns enligt ultraljuden och då sprutade tårarna. Men jag ha nu kommit till insikten att klumpen var för stor för att vara ett foster, den var som ett lillfinger. Anledningen att jag trodde att det var ett foster var att den var så solid och hade den färgen som jag misstänker att ett foster har. Klumpen kom ut när jag nös och jag gik in i badrummet för att kolla bildan nr jag knde hur den åkte ut. Dr låt ingen så jag kände med handen. När jag såg den blev jag så rädd så att jag slängde iväg den på golvet av ren reflex. :( Hua vad vidrigt det var, samtidigt ville jag inte bara spola ner den i toan om det var ett foster. Sen jag kommit fram till att det inte var det så åkte den i iallafall. 

 

Jag önskar bara att missfallet ska vara över nu så att vi får försöka igen, jag har ny tid i uppsala den 9:e augusti. Det känns bra, det är första veckan de har öppnat efter sommaruppehållet och vi får troligtvis göra IVF. Snart ska vi nog vara gravida igen.

 

Mitt i alltihop är jag faktikt väldigt glad att vi blev gravida en gång. De flesta som har lyckats bli gravid får också levande barn någon gång har jag läst. Hoppas att det stämmer. Jag var så luycklig i min graviditet, men eftersom det blev missfall så är jag glad att det inte hände senare. Nu i midsommar skulle våra familjer ha fått veta om graviditeten, det har känts ganska jobbigt. :( För jag såg verkligen fram emot att berätta, vet att min mamma längtar efter barnbarn.

 

Sen har det hänt en annan sorglig sak, en ung släkting har gått bort efter ett drygt år av sjukdom. Hon vann egentligen kampen mot sjukdommen men sen kom ytterligare en som hon inte kunde kämpa emot. Livet är bra orättvist. Mina tankar går ofta till släktingens närmaste familj, sambon, barnet, föräldrarna.

Gårdagen var inte alls kul, hela dagen spenderades på soffan med en handduk under rumpan (ny soffa som jag inte ville riskera att förstöra). Jag stoppade in 4 cytotec kl 8 på morgonen och tog samtidigt en ipren och två alvedon som barnmorskan sa att jag skulle. Det började med att det kändes ungefär som mensverk och det kom lite blod. Sen nån gång i elva tiden nös jag och kände samtidigt att något forsade ur mig. In på toa för att kolla, massa blod och även en stor mörkröd klump hade kommit ut. Sen en stund senare blev smärtan starkare, så jag stoppade i mig en ny dos alvedon. Kl 12 började flera tusen människor sprina stockholm marathon på tvn samtidigt som jag låg och plågades. Smärtan kom i omgångar och höll i sig i några minuter då jag låg och vred mig och inte visste var jag skulle ta vägen. Min älskade sambo satt med mig hela dagen, servade mig när jag ville ha vatten och höll om mig när jag ville de. Jag hade köpt de största nattbindorna jag hittade och jag bytte dem med ca en halvtimmes mellanrum. När den som vann hade sprungit klart marathon var även mina värsta plågor över. Det var det första marathonent jag har sett och jag tvivlar på att jag kommer vilja se ett igen, då kommer nog tankarna handla om missfall och inte löpning iallafall. 

 

Idag kommer det bara lite blod och jag känner ungefär som en mild mensvärk då och då. När det gäller kännslorna så har det gått bättre än vad jag hade trott. Jag sörjde efter fösta ultraljudet och även när jag åkte hem ifrån det andra. Men jag tror att jag veckan däremellan har hunnit bearbeta ganska mycket. Jag var rädd före lördagen och just nu är jag mest lättad att det inte blev värre än det var. Nu är jag inställd på att försöka igen och längtar tills vi kan ha sex igen, ska fråga på onsdag när det är ok att börja med det. 

 

Det finns inget att göra åt att det blev som det blev och det enda vi kan göra nu är att se frammåt! Vi har lyckats bli gravida en gång och det är fantastiskt. Vi kommer inte få någon hjälp av rpc förren efter sommaren men jag hoppas att graviditeten har fått fart på kroppen och att den har börjat inse vad den ska göra. Kanske vi till och med kan lyckas skapa ett mirakel på egen hand här hemma.

 

Förutom det så ska jag ner i vikt nu. Har sagt åt sambon att tvinga ut mig och träna och att vi ska sluta snaska här hemma. När jag blev gravid så släppte jag tyvrr alla hämningarna gällande det, men nu ska det bli ändrig. Jag började nyss med en joggingtur på 3 km. Det var jobbigt, jag flåsade som sjutton samtidigt som tankarna snurrade, men samtidigt var det faktiskt lite skönt. Jag gjorde något, ända sedan beskedet i torsdags hade jag inte varit hemmifrån annat än till affären en gång och man mår inte bättre av det. Trning ger endorfiner och det behöver jag nu!