.

Tiden går och imorgon är det bara två månader kvar till den stora dagen :)

 

Idag har jag varit till barnmorskan. Mätning av livmoders satte mig nästan precis på normalkurvan som jag har följt väldigt bra. Skönt!

 

När barnmorskan kände tyckte hon först att huvudet var nedåt, vilket stämmer bra med att sparkarna oftast är långt upp. Känner du tryyck neråt frågade hon. Nej, bara uppåt svarade jag, då kände hon upptill och blev osäker på åt vilket håll bebisen egentligen låg åt. Men det spelar ju inte sådan stor roll än heller så... Spännande att se hur den ligge nästa gång. Det blir redan nästa vecka för sedan är det höstlov och nu är det dags att komma varannan vecka. Då tyckte hon det var bättre att komma tidigare istället för senare.

 

När det gäller vikten så har ökningen minskat, så skönt. Idag vägde jag 82 någonting. Enligt mina tidigare inlägg vägde jag 81 i vecka 28+4. Ett kilo på två och en halv vecka. Helt ok tycker jag. 

 

Jag är förresten förkyld igen, suck! Började blöda näsblod sådär spontant på väg till BM, det har hänt en gång förr på väg dit. Jag har aldrig haft lätt att blöda näsblod förr, har antagligen med graviditet + förkylning att göra. Ingen vidare kombo det eller....

Ny månad, vilket innebär att det börjar närma sig mer och mer...

 

Tänk om jag hade vetat det för ett år sedan, att jag nu skulle vara i vecka 30 med en graviditet där allt flyter på och är bra! För ett år sedan var jag gravid, eller jag trodde det åtminstånde. Jag började blöda där ikring min 26:e födelsedag, en vecka innan tidiga ultraljudet skulle göras. Jag fick då komma in och titta lite tidigare men det fanns ingen synlig graviditet. Jag fick då kolla hcG värdet i blodet som visade att jag hade förhöjda nivåer och alltså hade varit gravid eller hade utomkveds. Som tur var så var det en graviditet som försvunnit och inte utomkveds vilket de kunde avgöra genom att hcG nivån minskade. Det var min andra graviditet..

 

Den första kom det liiiite blod veckan före ultraljudet även då, man såg då graviditeten men inget foster. Jag fick blöda ut och gråta ut dagarna efter. Det var tufft.

 

Jag trodde nog att jag aldrig skulle lyckas efter detta, det 3:e plusset jag fick försvann och ersattes av mens innan det var dags att ringa till rpc och tala om hur det hade gått...

Vi har haft våra motgångar kan man lungt säga på bebisfronten. När vi började försöka skaffa barn var jag 23 år och trodde att det skulle gå fort. Att vi snart skulle vara 3 i familjen och att allt skulle gå hyfsat fort. Efter ett års försök kontaktade vi rpc i Uppsala och fick göra en utredning. Inget fel hittades men vad hjälpte det, vi blev ju ändå inte gravida. 

 

Jag hade nog nästan gett upp, tanken var inte när ska det bli våran tur utan kommer det någon gång att bli vår tur.. Jag mådde nog sämre då än jag själv ville erkänna för mig själv, 3 gånger blev vi lurade på lyckan, började hoppas och tro men det blev ingenting av det annat än tårar.

 

Men nu sitter jag här och är i vecka 30, bebisen sparkar och förberedelserna för det största i livet är i full gång. Jag mår bra i graviditeten, är inte orolig som jag var i början längre, allt är bra. Jag tror på att min bebis kommer att komma i december och att vår lilla familj äntligen kommmer att utökas. 

 

Under våren vågade jag aldrig känna någon bebislycka. Ett par små, nästan mikroskopiska blödningar gjorde mig livrädd att det återigen inte skulle fungera för oss. Att vi återigen skulle bli snuvade på lyckan. 

 

Jag längar så mycket efter att få träffa den lilla människan som växer i min mage, tänk att vi äntligen kommer att få träffas innan året är slut. Jag hoppas att alla som upplever barnlöshet kommer att få nå sitt mål, jag har varit där och det bryter ner en. Kanske man inte tänker på det så mycket då men när jag tänker tillbaka på hur 2013 var så får jag rysningar. Så mycket sorg, ilska och maktlöshet. 

 

2014 däremot började dåligt men jag väljer att minnas allt det bra, jag och A blev man och hustru och bara två månader efter det så plussade vi. Graviditeten i sig, förundras över magen som växer och sparkarna som visar att det faktiskt är en levande bebis där inne. Finalen på året är något vi serkligen ser fam emot. Då kommer vårt efterlängtade barn. Är det en pojke eller flicka? hur ser bebisen ut? hur kommmer det nya familjelivet att se ut?

 

Hur det än blir så blir det bra. Vi har längtat så länge.. Jag fyller 27 den här månaden, så någon ung mamma blir jag inte som jag trodde att jag skulle bli. Men mamma blir jag och min käre A blir pappa!