.

Vi kom till en jättetrevlig läkare. Hon förstog min oro och gick in för att ta reda på vad den kom ifrån.

 

Hon kikade först på livmodertappen, den såg normal ut men hon tog ändå ett cellprov då det var länge sedan.

Sedan kollade hon med ultraljud. Det första vi fick se var lilla hjärtat, PUH! Sedan kikade hon på livmodertappen och på hur moderkakan låg. Den satt i bakkant och låg väldigt nära livmodertappen, Antgligen är det därför det blödit, att kanten på moderkakan ligger så pass näralivmodertappen. Inget som är nå farligt så kommer det lite mer blödningar så kan jag vara lugn! SKÖNT!

 

Vi fick titta lite på bebisen också, en fot såg vi och benet som sparkade. Dessutom såg vi magen och hjärtat i bröstet. Hon ville visa huvudet för oss men eftersom huvudet var uppåt och det var ett vaginalt ultraljud så var det för högt upp. Men det gör mig inget. Det får vi se på RUL. Nu vet vi att lill*n mår bra och jag är så nöjd och glad.

Lite konstig kännsla att se en spark meninte känna den...Hehe.Men snart så, borde känna dem hysat tidigt tycker jag nu när vi vet att moderkakan inte är i vägen för det. :)

Hon ringde tillbak ifrån gynmottagningen.

 

Hon frågade massa och skrev i min journal. Liten blödning, inte feber, inte ont osv..

Sen sa hon att de hade fått ett återbud imorgon så jag fick komma och göra ultraljud! Hon tyckte inte att jag skulle ta plats på akuttiden, dt kan jag hålla med om, det är ju liksom inte direkt akut så. 

 

Hon sa att hon såg att det var en IVF graviditet och jag tror att hon var extra snäll och lät mig få en tid pga det och för mina tidigare missfall. För egentligen så är det ju mest för att stilla min oro, och det förstår jag.

 

Mitt logiska jag säger hela tiden att blödningar är vanliga, ofta ofarliga. Det har varit så lite och att det säkert inte alls är någon fara. Men sen har vi känslorna också, som fått mig att oroas, vakta telefonen hela dagen och som har googlat på blod och graviditet flera gånger sedan igår utan att bli klokare. Som börjar gråta då ingen bara kan svara att bebisen mår bra, helt säkert.  

 

Ja, jag har blivit en sådan som oroar mig som sjutton i graviditeten, det är väl min historia som har gjort att det blivit så. Det är ändå svårt att förklara bort blod när det två gånger tidigare har betytt att det inte har gått vägen. Det är svårt när man inte vet om kroppen ens klarar av att bli graavid på egen hand. När IVF försöken som finns kvar har minskat och när man inte ens trodde på graviditeten ifrån början

 

Tecken på oron har varit att vi inte hade sex ända till VUL, sen sparsamt. För rädslan för att blöda eller att det skulle sabba. Så två månaders celibat var det där. Jag trodde knappt ens att jag var gravid fram till VUL, jag vågade inte tro fullt ut.

 

Jag undrar när det ska sluta vara svårt att tro på att jag och A ska bli föräldrar. Förhopppningsvis blir man lugnad imorgon och kan hålla ut till sparkar och RUL. Inbillar mig att det blir enklare då. Känner man bebisen så lever den ju... 

 

Jag är iallafall inte alls rädd för förlossningen, det var jag innan vi började försöka. Det jag är rädd för nu är att det inte blir något barn...

Igår fick jag en liten blödning, i vecka 15+0. Jag orkar inte oroa mig mer nu och ringde därför till BM. Ringde kl 9 och blev uppringd halv 12.

 

Ja, det kan ju vara vanligt med blödningar svarade hon. Det gick tydlign inte att lyssna på hjärtljud än för deras doppler får bara användas efter vecka 18. Men jag kunde ringa till gynmottagningen på akademiska och höra om jag får göra ultraljud. 

 

Okej, Får tid att bli uppringd klockan 14. Men får svaret att det är fullt och ingen ide att åka dit, det kan vara helt vanligt med blödningar. Ja, ni brukar säga det men jag går sönder här!

På gynmottagningen fanns det iallafall inget utrymme att komma idag, kanske imorgon men då får jag ringa igen. Och säkert vänta några timmar på att bli uppringd så blir det försent igen. Jävla skit! Hon tyckte jag kunde ringa reproduktionscentrum och höra där. Hon skulle ringa upp om hon hittade någon annn lösning också.

 

Rpc kunde självklart inte hjälpa till, kändes dumt att ringa ens. Det är ju inte deras bord och de har fullt upp med alla behandlingar av de som inte lyckats bli grvida än.

 

Så nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra. Hade varit bättre om jag inte ringt någon så kanske jag hade kunnat tänka på annat idag lite iallafall.

 

Alla telefonsamtal slutade i tårar här hemma. Jag känner mig maktlös och att inngen lyssnar eller bryr sig. Varför får man inte mer hjälp? Skulle jag bara ha åkt till närmaste gynakut redan igårkväll och vägrat lämna stället om ingen tittar?

 

Det här är tredje gången det kommer blod under denna graviditet om jag inte räknar med nidblödningen. Vecka 5, 10 och nu vecka 15. Kanske är det bara så att jag blöder lite då jag skulle ha haft mens, men det tycker jag att är ologiskt. Man blöder ju ut slemhinnan och jag har ingen jäkla slemhinna som ska blöda ut nu. Så varför kommer det blod? 

 

Alla graviditetssymtom är puts väck också seda ett par veckor, men så ska det ju vara. Bara lite ömma bröst kvar.

 

Jag vill bara veta att allt är okej.

Idag har jag blivit moster till en liten flicka. Jag är så glad över det och längtar verkligen efter att få träffa nytillskottet!

 

När det gäller min graviditet så går detbra nu, 12+3 idag och inget mer blod. Vi har berättat för våra föräldrar nu som blev jätteglada åt barnbarn i december :)