.

Inte mycket som händer.

 

Dag 3 hade jag riktiga kramper i magen flera gånger och även lite på dag 4. Men det kan ju bara ha varit magen som krånglar. Jag hoppas dock att det var ett tecken på att den händer något där inne, att ägget håller på att fästa. Men det är ju kanske lite väl tidigt för det när man bara är på ruvardag 3. Jag lär ju aldrig få veta heller vad det berodde på men om jag blir gravid kommer jag nog tro att det var mitt lilla embryo som ficck magen att krampa :)

 

Nu väntar jag och väntar på att tiden ska gå och att det ska bli testdag. Det är tyvärr lika segt som vanligt. Vanligt förresten, är det så det ska kännas mitt i ett FET försök, att det är den gamla vanliga väntan. Att kalla sig själv för ruvare. Att veta att man kan vara på väg att bli gravid. Att veta att ett positivt test inte innebär total glädje utan även är början på en ny väntan där man hoppas på att inte få missfall. Att inte tycka att andra saker i en liv är så viktiga. Att ibland vara helt säker på att det kommer att lyckas hela vägen denna gång för att i nästa fundera på om man är tokig, det har ju aldrig gått hittils.

 

Förresten så tog jag illa vid mig här om dagen när jag skrev med en kompis på facebook. Vi skrev lite allmänt, vi är inte jättenära vänner och ärligt talat så är jag ganska trött på henne. Ännu mer nu. Rätt som det var frågade hon om jag hade haft missfall. VA??! Varför frågar du det? undrade jag. Hon radade upp lite saker hon sett och en sak som slunkit ur svåger om att någon mådde dåligt. Okej, jag skrev ja. Bekräftade att det hade hänt oss, och tänkte att det kanske kunde vara lite skönt att inte behöva hålla masken jämt inför henne. Men det var allt hon ville, veta. Det enda hon skrev mer om det var ok, sen började hon prata om sitt, sina problem. Noll medlidande, noll frågor, ingenting ville hon med att fråga om jag fått missfall mer än att få sina funderingar bekräftade. Vet inte alls hur jag ska förhålla mig till henne nu. Jag tycker hon är så fruktansvärt empatilös! Varför fråga om en sådan sak över huvud taget? Jag blir arg och ledsen nu när jag skriver igen. När hon berättar något jobbigt gör jag allt för att stötta, även denna gång. Men efteråt kändes vår vänskap tom och ihålig. Hon är en sådan som alltid vill vara i centrum, det är inte jag. Men i ett samtal två personer emellan när hon frågar om en jobbig sak har hänt och får det bekräftat så kunde man ju åtminstånde ha fått frågan om det var något man ville prata om eller någon typ av medlidande.

Ja, nu är det igång igen, ruvarstatus :) Idag borde vårt embryo ha växt och blivit en blastocyt. Hoppas att det är så.

 

Jag måste säga att jag tycker att det är så otoligt skönt med FET istället för att börja om från början med sprutor och allt. Jag behöve inte tänka på några sprutor eller någonting. Jag har gjort Ägglossningstest i 4 dagar och sedan har jag åkt in och fått embryot instoppat. Det är allt, alla tankar har inte behövt snurra kring sprutor i rätt tid och planera resten av livet efter att kunna ta dem vid rätt tidpunkt. Alltid stress när man har varit iväg någonstan och ska hem och hinna ta sprutor. Eller smyga iväg på toa och stoppa in lutinusarna på jobbet, vara rädd för att slänga skräpet i sopkorgen så att någon kan se. Och det värsta, behöva hitta på undanflykter för att åka på läkarbesök upp till 3 gånger på en vecka. 

 

Jag är inte lika uppe i varv i den här processen och kan tillochmed tänka på annat. Det går att leva som vanligt i detta FET-försök då jag inte behöver göra något speciellt.

 

Hoppas bara att det går vägen den här gången. Att jag om ca två veckor får ett starkt plus och att jag och A får se ett hjärta som tickar i slutet av mars. Att vi sedan kan vara lugna och trygga i graviditeten och vid RUL får se en liten bebis som mår bra i magen. Att vi sedan i november får vårt efterlängtade barn och får avsluta året som föräldrar. Mamma Lina och Pappa A. Låt det bli så nu!! 

 

 

 

Nu är återföringen avkladad..

 

Embryologen sa först att vi hade ett jättefint embryo som hade 6 celler som vi skulle sätta in. De hade inte behövt tina mer än ett vilket innebär att de andra 3 ligger kvar tryggt i frysen. :)

 

Sedan satte läkaren in "sprutan" med ägget i och sprutade ut en liten prick som man såg på ultraljudet. Hon tog sedan bort all utrustning som de stoppar in och kastade den för denna gången. Embryologen kollade att ägget inte fanns kvar i sprutan och alla blev förvånade när det var kvar där. Nu såg hon även en cell till, alltså 7 celler. Kanske den delade sig nu sa hon eller så såg hon inte alla celler tidigare. Vet inte om det var ett skämt eller inte... Hur fort kan celldelning ske? 

 

Hursomhelst så gjordes proceduren om och denna gång hamnade ägget där det skulle. En till liten prick på ultraljudet kom fram. Pricken man ser är tydligen en luftbubbla som blir när de sprutar in. Där har jag lärt mig något nytt!

 

Jag bestämde mig för att vara med i studien så jag fick lämna ett blodprov innan ET och efter öppnade de ett kuvert där det skulle stå om jag fick Lutinus eller inte. Jag får det inte, jag tycker det är lite skönt att slippa. Hoppas bara att det inte hade gjort någon skillnad. Det känns iallafall bra att vara med och hjälpa dem att underöka om Lutinus vid FET gör skillnad. Tänk vad många barnlösa par som måste ha tackat ja till olika metoder för att de ska ha utvecklats till de olika behandlingar som finns idag. Tack till alla de som ställt upp och därmed ökat chanserna för att de som kommer efter ska lyckas!

På fredag är det dags, då ska jag få tillbaka en av mina frysägg. Hoppas hoppas hoppas att äggen är tåliga och klarar av att bli tinade. 

 

Vad skönt att göra FET, jag behöver bara åka iväg till Uppsala en gång och då stoppar de in ägget så är det klart. Inga sprutor eller en massa ultraljud före. Sist var jag in massa gånger, då blir jobb och skola lidande. Plus att det är svårt att förklara sig. Denna gång missar jag endast en halvdag i skolan!

 

Sköterskan som jag pratade med idag berättade att de gör en studie där hälften av de som gör FET får ta Lutinus för att se om det gör någon skillnad i resultatet. Jag vet inte om jag vill vara med eller inte. Det skulle vara skönt att inte ta Lutinus, det blir så kladdigt när de används. Dessutom så har jag använt de två gånger tidigar och har då fått plus men där graviditeten försvunnit innan VUL. Jag vill nog inte ta dem, men jag skulle ju gärna vara med om jag får lotten som kontrollgrupp :)

 

Äh, jag vet inte. Får väl surfa runt och titta hur det verkar vara på andra ställen och så. Någon som läser här som vet?

 

Tack till er som gratulerat till bröllopet och som hoppas med mig. Det värmer!

Imorse när jag gjorde ÄL testet så blev det bara en rund ring. Men när jag tog ut stickan så var det två lika starka streck på den. Imorgon får jag inte ha ÄL för då blir återföringen på helgen och då är det stängt.

 

Därför såg jag till att testa en gång till idag, när det såg ut att vara så starka streck, plus att jag har haft ÄL-flytningar. Och jovisst blev det ett leende på den stickan.

 

Så imorgon ringer jag och bokar tid för FET :) Fjärilar i magen nu. Ska det här vara den gången det kommer att fungera? Man får hoppas på det!

Nu är jag gift! Det var en rolig och mysig dag :) Så nu ska jag invänta mitt nya namn och sedan börja strula med allt, Körkort pass osv. Vi ska kanske ändra på stavningen också. För som det är nu så stavar min sambo inte som det står i folkbokföringen och pass och körkort. En bokstav är fel, jag vill inte skriva annorlunda än vad det står på körkortet vilket innebär att vi skriver olika då. Så vi ska ändra stavningen så att den stämmer ihop med hur han vill ha den och så att vi kan skriva lika överallt.

 

Igår började jag med ÄL-testerna. Ingen glad gubbe än. Men jag hade lite ÄL-flytningar igår. Undra hur långt innan de brukar komma? Det får jag väl se snart. Bara det inte blir på onsdag för då blir det ingen ET denna månad. Håll tummarna för mig!

I torsdags kom den och på dag 11 är det dags att börja testa, dvs på söndag. Jag hoppas på att få utslag på stickan på dag 15-20, då behöver jag inte oro mig för att det krockar med något. 

 

Det finns två faror, får jag ÄL på en onsdag (positivt på stickan antar jag de menar då) så krockar det med helgen och blir ingenting. :( 

Sedan ska jag åka StaffetVasan den 28:e vilket borde vara efter men ibland har jag sen ÄL, sist var det på dag 19 om man räknar 14 dagar före mens. Då är inte dag 21 långt ifrån. Men, sist var det ju kanske mer missfall än mens, jag hade ju positiva test först. Jag tycker att det borde bli som jag vill och inte bli på fel dag. Men man vet aldrig, dag 14 är ju inte omöjligt direkt. :( Men jag har oftare närmare 30 dagarscykler tror jag. Fast det verkar ju ändras lite då och då. Det var nästan alltid 33 dagar innan vi började få hjälp och jag tog hormoner, sen har jag faktiskt inte haft så många normala cyklar, jag har tagit hormoner, blivit gravid och fått missfall i en enda röra. 

 

Men över till något annat kul, snart gifter jag mig. Det blir en enkel tillställning med den närmsta familjen och vi kommer att vara hemma. Jag ska ha en vanlig klänning (som är vit), vi har skaffat ringar i titan och efter vigseln så bjuder vi på middag. Jag kommer att byta till min sambos efternamn, så sen när vi äntligen får en liten så kommer hela familjen att heta lika. Det tycker jag att är viktigt.

 

Jag har inte skrivit om vikten på ett tag, idag vägde jag 69 kg, Så jag har gått  ner lite mer inför detta försök. Jag hoppas att jag inte går upp något om det inte lyckas denna gång så att jag bara kan fortsätta ner. Innan förra IVF vägde jag 70,5 som minst men jag sen blev jag gravid, det var jul och jag unnade mig för mycket. Efter jag konstaterat att det sket sig igen så hade jag gått upp till 72 eller 73. Så jag har gått ner mer än bara 1,5 kg. Tur det annars hade det gått riktigt långsamt. Men nu kommer den där tiden då jag inte vill utsätta kroppen för någon extra ansträngning så jag kommer att äta lite mer normalt igen. Men samtidigt har jag tänkt att träna duktigt iallafall så att jag årkar med Vasan om 3 veckor. 

 

Det händer alltså en hel del nu. Vigsel, FET och sedan VasaStaffett. 

Tänkte för ca två veckor sedan att mensen skulle komma snart då det kom lite bruna flytningar. Sedan händer inget på nästan en vecka och jag bara Oj, jag kanske hade en nidblödning. Men sedan började det skvätta igen. Okej, mensen kommer snart då. I lördags var jag 100% säker på att den skulle komma då det kom lite färskt blod. Men nej. Idag kommer ingenting och jag börjar fundera...

 

Jag ska åka bort tom på söndag så har inget hänt innan dess tar jag väl ett test, jag som lovat mig själv att inte testknarka nu innan FET...

 

Hursom, i lördags var min möhippa. :) Blev så himla överraskad. :) Vi hade jätteskoj och jag fick tävla mot min blivande make i ett äventyrs hus, i bowling och i en skidstaffet. Allt slutade oavgjort. Bra där! Vi var bara syskon och svägerskor/svågrar då jag inte ville bjuda in vänner eftersom de inte kommer att bli bjudna på brölloppet, de vet inte ens om det...

 

Det är ganska kort tid kvar nu, men jag tänker inte avslöja datumet. Nog för att om de som känner mig bra skulle läsa denna blogg skulle de direkt veta att det är jag. Men vad är oddsen för att de skulle hitta hit? 

 

Det som jag tänkte komma till var att jag drack lite alkohol på möhippan. Tänk om jag ändå är gravid... Fast isåfall är det väl ändå för tidigt för att det skulle göra skillnad. Plus att jag blöder lite isåfall vilket inte brukar vara något vidare tecken för mig. 

 

Jag undrar när det ska bli min tur, jag är 26 nu, men jag känner mig väldigt nära 30. Jag som inte alls skulle ha barn så "sent". Jag ville ha fått mina två eller tre barn innan 30. Först skulle vara på gång när jag var 25 enligt planen. Den håller jag inte kan man säga. Nu hoppas jag att hinna bli gravid utan missfall någon gång i år. Om bara den där mensen ville komma så att vi får göra FET. Jag tänker mig att det fungerar bättre för mig i naturlig cykel, den gången graviditeten kommit längst var utan lutinus-kladd. Kanske det inte är bra för mig?

 

Syrran är riktigt rund och go om magen nu. Jag tittar mycket på den när vi ses,jag känner mig delaktig och är väldigt glad för att jag kommer att få uppleva ett nytt barn som är nära. Som är lite mitt också, min systerson/dotter, som jag vet att jag kommer att få följa livet igenom och som det är okej att skämma bort och som jag kan "låna" och göra roligt saker med. Det är inte lika bra som att jag får ett eget barn men det är en barn som jag får ha en nära relation med. 

 

Jag älskar barn, det är underbart att se dem utvecklas och göra framsteg. Jag har en liten fundering på om man skulle kunna bli familjehem/stödfamilj åt barn som har det svårt. Tyvärr tror jag inte att min sambo är jättepigg på det. Han tycker inte att vi har tiden som krävs för det. Det kanske vi inte har heller. Just nu, men kanske senare i livet.