.

Jag trodde att jag skulle vara först med att få barn av mina syskon, men syster min är gravid och får barn i maj. De började försöka när jag var uppe i inseminationsförsök. Nu har de snart nått målet och jag har haft 3 missfall. 

 

Av de jag pluggade med trodde jag helt klart att jag skulle få barn först, jag var den som sa att när jag var 25 skulle jag ha barn medan alla andra ville vänta längre än så. Nu har en av dem en nyfödd och kjag fick precis veta att en annan är gravid i vecka 15. Jag blev jätteglad för deras skull. Men avundsjuk. De försökte en månad och sedan inte, sen igen och fick till det typ direkt.

 

När ska det bli min tur? I november? 2015? 2016? Kommer jag aldrig få bära på och föda ett barn? 

 

Jag känner mig glad att jag kan glädjas åt andras barn och graviditeter men sen finns ju den gnagande känslan också. Men jag då, känns som att jag har blivit bortglömd, jag känner att min kropp är värdelös som inte klarar det alla andra klarar. Ska jag förbli barnlös? På något sätt ska det komma ett barn till min familj, men hur och när? Tänk om man hade svaret, vad mycket enklare det skulle vara. Då skulle jag fokusera på annat tills dess och inte vara inne i längan hela tiden. 

 

Om det blir ett plus nu så får det inte bli ett missfall. Det får inte!

 

Ruvardagarna tar på en, det får inte plats mycket annat i mitt huvud just nu. Jag skule göra nästan vad som helst för att lyckas men tyvärr så finns det inget man kan offra som får graviditeten att ta sig, det är bara att hoppas.